Även om barnpornografi som fenomen inte är helt nytt så har intresset och omfattning av det ökat enormt sedan begynnelsen av internet. Många lagar som förbjuder framställning och innehav är relativt nya och det råder en stor brist på långtidsstudier av barnpornografi. Området har varit involverad i många politiska kampanjer och frågan drivs hårt av diverse intresseorganisationer. Det råder många missuppfattningar kring barnpornografi, både kring omfattning men även dess påverkan på människor. Med tanke på dess enorma kraft inom den politiska arenan är det ett ämne som man bör hålla ett särskilt vaksamt öga på.

Vad menas då med barnpornografi? En allmän definition av pornografi ges av Casanova (2000) där pornografi kan definieras som ”erotiska framställningar menade för att framkalla sexuell respons”. Samma definition på barnpornografi kommer således att användas fast med en inriktning på barn.

En av huvudfrågorna är huruvida det finns ett samband mellan pornografikonsumtion och sexuell aggression. Michael Seto har granskat fem stora statliga utredningar samt forskning som visar på mycket tvetydliga resultat där inga klara slutsatser kan dras. Det som står klart är att det inte existerar en klar koppling mellan pornografi och sexuell aggression (Seto, Maric, & Barbaree, 2001). Det råder heller ingen tvekan om att de allra flesta pornografikonsumenter inte begår övergrepp. ”Regardless of its role, it is also important to recognize that pornography use can be neither a necessary nor sufficient cause of sexual offending, because sexual offenses have been committed by individuals with little or no exposure to pornography, and many users of pornography have not committed sexual offenses.” (Seto et al., 2001:40). Feministiska teorier som menar att pornografikonsumtion skulle leda till att mäns sexuella våld mot kvinnor ökar bygger ofta på en svag empirisk grund då experimentella studier där subjekten har fått se på pornografi i samband med att de blir uppretade har visat viss ökning i aggressivitet men den var inte riktad mot ett specifikt kön utan mot både män och kvinnor. En annan svaghet i den feministiska teorin är att attityder mot kvinnor inte skiljer sig mellan våldtäktsmän och vanliga pornografikonsumenter. På det hela taget konstaterar Seto att det inte finns mycket stöd för en kausal länk mellan pornografi och sexuell aggression.

Det finns ett samband mellan innehav av barnpornografi och självdefinierad pedofili, men det förefaller inte ha någon större effekt på om personen kommer att begå brott eller inte. I en studie kring återfall hos barnpornografi-brottslingar var återfallsfrekvensen 4% och endast de med tidigare kontaktbrott föreföll ligga i riskzonen. Seto avslutar med att konstatera att barnpornografi-brottslingar inte är en högriskgrupp av gäller återfall i brottslighet (Seto & Eke, 2005).

En genomgång av Knudsen (1988) visar att det vid tidpunkten rådde konsensus bland forskare att barnpornografi inte har en direkt koppling till sexbrott gentemot barn. Senare forskning har visat på liknande effekter. Quale & Taylor (2002) har genomfört intervjuer med barnpornografiförbrytare vilka genererat tvetydiga svar. Vissa menar att barnpornografin hjälpte dem att inte begå sexuella övergrepp mot barn, medan andra hävdar att de använt barnpornografi som motivation för sexuella brott mot barn. Vissa förefaller ha blivit eggade av att göra något olagligt och har även rört sig mellan olika genren i pornografi i sökande efter kickar medan vissa enbart höll sig till milt material. En majoritet sökte dock efter grövre och grövre material. Resultatet bör dock tolkas med försiktighet då de även syftar på att vissa sökte sig till yngre och yngre barn i pornografin, vilket kan vara en naturlig utveckling för de som upptäcker sin attraktion gentemot barn. Samtliga personer i studier refererade till beroende och känsla av förlorad kontroll. Författaren menar att sambandet mellan pornografikonsumtion och kontaktbrott fortsätter att vara tvetydig.

De flesta studier har ett urval som baserar sig på brottslingar, men en studie av Riegel (2004) studerade ett mer representativt urval visar och att de som tittar på barnpornografi upplever att det fungerar som ett substitut för sexuell kontakt med barn (83,8%) och att barnporr sällan användes för att att locka in barn i sexuella aktiviteter (93,8%).

Studier av sexualbrottslingar och vanliga personer tenderar att inte visa skillnader i pornografikonsumtion och de som gör det tenderar att visa att brottslingar använder pornografi mindre (Seto, Maric, & Barbaree, 2001). Howitt har undersökt ett antal fallstudier och konstaterar: ”While pornography is a feature of the lives of a proportion of paedophiles, a simple direct casual effect on offending is not supported by the case studies” (Howit, 1995: 24).

Sammanfattningsvis råder det stor konsensus kring att det inte verkar finnas ett enkelt kausalt samband mellan pornografikonsumtion och sexualbrott. Både negativa och positiva effekter av pornografi existerar och resultaten är ofta tvetydiga. Argument som bygger på att pornografi har skadliga effekter måste ta i beaktning att de vilar på en mycket svag empirisk grund.