Även om det är svårt att få absoluta bevis på att spädbarn kan få orgasm så är den allmänna uppfattningen bland professionella att barn kan få orgasm redan i spädbarnsåldern eller tidigare.

”Despite difficulties of conducting research on sexual development, it is now commonly accepted among professionals that the physiology and orgasm [...] appear to be present in children from birth or even before birth”. (Gordon and Schroeder 1995:2-3)

Masturbation hos barn har observerats redan i 26-veckors ålder hos pojkar (Brenot & Broussin 1996), och i 32-veckors ålder hos flickor (Giorgi & Siccardi, 1996).

Hos förpubertala men verbala barn så existerar många vittnesmål vilka berättar om orgasmiska upplevelser. Nedan följer några exempel:

”My very first experience was with this little girl over the road. We used to go down into this huge garden where we lived and we used to do this fantasy masturbation theme with hoses and stetoscopes. I can remember having orgasms at five. They where definately orgasms, and she did too. They where definately sexual because we would take our clothes off and both reach orgasm. Then we weren't interested in the game any more. We used to play these games two or three times a week”. Villinger (1926:124-5).

”I was an avid masturbator from about age ten on. Climax back then was unreal. The intense feeling kept building until i no longer bear to manipulate my penis.” (Morrison et al., 1980:3).

”Leopold was eight when his half sister taught him to masturbate while they where playing ”doctor.” As he came, she accidentally touched his penis with her slipper. Within a year, he began masturbating regurlarly. ... ” (Seligman, 1994:159).

De flesta människor inhämtar information genom en stor mängd källor, det kan röra sig om vardagligt tal, skolutbildning, tv, radio och internet och genom mycket av det ”informationsbrus” som ständigt är omkring oss. Däremot är det ovanligt att man utgår ifrån uppdaterad forskning och kritiskt granskar och analyserar den innan man agerar. Skälet är rent pragmatiskt, det skulle helt enkelt inte gå att leva ett vanligt liv om varje beslut skulle vara grundat på sådan informationsinhämtning.

Kunskapen bland professionella är ofta baserad på erfarenhet, konferenser med mera, men ej på akademisk forskning, vilket även gäller på magister- och docentnivå. Den generellt sett bristande kunskapen bland professionella har lett till problem bland annat inom psykologisk vård och barnomsorgen när ickenormativa sexuella beteenden bland barn och inom familjer har klassats som mer allvarliga än vad vetenskapen har visat.

I ett försök att komma till insikt kring huruvida synen av nakenhet och föräldrarnas sexualliv (”primal scenes”) är skadligt för barn eller inte har Paul Okami med flera (1998) gjort ett 18 år långt longitudinellt projekt som undersöker barnens kontakt med dessa företeelser och effekterna av detta. 32% av barnen hade upplevt primal scenes, varav 75% hade upplevt det moderat eller frekvent. Man fann samband mellan pojkars syn av primal scenes och minskad chans för könsjukdomar samt att ha gjort någon gravid. Motsatsen fanns för flickor, men var relativt liten. På det hela taget så fann man ingen huvudeffekt i åldern 17-18, effekterna var i regel få men generellt sett positiva. Angående de 'negativa' effekterna (exempelvis graviditet) som flickor upplevt så upplevdes det ofta som mer positiv än negativ. Att skada skulle vara en effekt avfärdar Okami i slutet av studien, som något som bäst kan beskrivas som en myt.

”...Such notions‚ certainly where exposure to parental nudity is concerned‚ are perhaps better conceptualized as myths. Where as any of these be haviors of course may be experienced in an abusive context—and may also occasion harm under certain circumstances for certain individuals — their appearance per se does not appear to constitute cause for alarm.”(Okami et al. 1998:379).

Redan vid två- till treårs ålder har de flesta barn en uppfattning om att de finns två olika kön, och redan vid tre års ålder är de allra flesta barn medvetna om sitt eget kön. Endast 11% kunde ge en bra beskrivning av samlag men verkade inte ha en riktig förståelse för vad det innebär. De flesta föräldrar i studien tyckte att det var svårt att tala med barnen om sexuella aktiviteter, främst de mer reproduktiva delarna var lättast att tala om (Brilleslijper-Kater & Baartnan, 2000).

I en studie av Friedrich, et al. (1998) av barns sexuella beteende så visade barn mellan 2-5 år att de främst rör sexdelar hemma (60,2%, varav 42,4% rör brösten). Bland 6-9 åringar så var de mest frekventa beteendena: rör sexdelar hemma (39,8%), försöker titta på nakna människor (20,2%). Bland 10-12 åringar: väldigt intresserade av motsatta könet (24,1%), vill kolla på nakenhet på TV (15,2%). Föräldrar som rapporterade en mer liberal inställning till nakenhet, att sova tillsammans med mera, hade också barn med mer utbrett sexuellt beteende. Självstimuli och exhibitionismbaserade företeelser var de mest frekvent observerade, medan mer så kallat vuxet sexuellt beteende, till exempel penetration, var ovanligt. Barn i femårsåldern var de mest sexuella aktiva. Studien baserades på observation vilket innebär att den observerade toppen i sexuellt beteende vid femårs ålder även kan bero på att äldre barn är mindre benägna att visa sexuella beteenden när vuxna är närvarande. Det finns svårigheter med att fråga barn direkt om deras sexualitet, vilket begränsar möjligheterna i val av metodik.

I en studie av Davies, Glaser, & Kossoff (2000) av barn på dagis, var det vanligaste beteendet att barnen simulerade samlag med varandra (31%), talade om genitalia och reproduktion (26%), sexuella lekar och beröring av genitalia (21%) samt försöka titta på annat barns genitalia (17%). Ren penetration samt oralsex var mycket ovanligt i observationerna där mindre än 5% hade observerat den typen av företeelser. Det som skedde ofta var beröring av egen genitalia där 39% hade observerats göra det regelbundet. Siffrorna baseras på observationer gjorda av vuxna och bör betraktas som underskattningar då det är rimligt att många av dessa företeelser aldrig kommer till de vuxnas kännedom.

I en annan studie av Okami så observerades sexlekar bland 77% av barnen innan sexårs ålder. Inga signifikanta samband kunde finnas mellan sexlekar och långsiktiga problem hos barnen (Okami, Olmstead, & Abramson, 1997).