I sexualbrottsmål står ofta ord mot ord, barnets vittnesmål är vad som kan göra skillnaden mellan en fällande och en friande dom. Ett problem som rättsystemen har är att bedöma trovärdigheten hos barns vittnesmål. Kan barn ljuga om sexuella övergrepp och hur stor tillit kan man sätta till deras vittnesmål?
Minnet är konstruktivt, ett minne lagras inte statiskt utan dynamiskt och i förhållande till tidigare minnen. Tidigare erfarenheter och kunskaper och vår syn på världen spelar en stor roll i hur vi inhämtar, lagrar och återkallar minnen. I varje fas kan fel förekomma vilket påverkar minnets kvalitet. Människor tenderar att anpassa sina minnen till tidigare kunskap, om något inte passar in så finns det en risk att minnet omformas till att stämma överens med den världsbild som personen har (Ceci, 1995:39-41).
Barns suggestibilitet beror till stor del på minnet, följande definition av suggestibilitet kommer att användas: ”... the degree to which encoding, storage, retrieval, and reporting of events can be influenced by a range of internal and external factors” (s. 44).
Det finns tydliga ålderskillnader vad gäller hur påverkningsbara människor är för suggestion. Yngre barn påverkas generellt sett mer av suggestion än äldre barn och vuxna. Fyra av fem studier visar att den kategori som är mest påverkningsbar är barn i förskoleåldern (s. 234). Minnen i tidig barndom konstrueras utifrån barnets utvecklingsstadie vilken är så annorlunda från vuxnas att de flesta inte kan återkalla autobiografiska minnen från tidig barndom (innan tre- till fyraårs ålder). Fenomenet är känt som childhood amnesia (McNally, 2003:44).
Även om förskolebarn är mest påverkningsbara så kan barn i alla åldrar suggesteras till att involvera eller rapportera felaktiga händelser. Dessa händelser gäller inte bara vardagliga saker utan kan även gälla traumatiska händelser, inkluderat sexuella övergrepp, misshandel, våld, övernaturliga händelser med mera. Barn kan skapa allt från enstaka detaljer till hela episoder med falska minnen (Ceci & Bruck, 1995:236; McNally. 2003:251).
Kvalitén på barns vittnesmål beror till stor del på hur barnen intervjuas. Det finns många potentiella felkällor i intervjuer med barn:
Få barn att fantisera om scenarier som aldrig har hänt.
Uppmuntra barn att tänka på uppdiktade saker.
Användande av negativa stereotyper.
Upprepade utfrågningar.
Selektivt förstärka vissa delar av barnets utsagor.
Användande av grupptryck.
Användande av auktoritet.
Intervjua lång tid efter händelsen.
Bekräftelse-partiskhet.
Underlåtelse att testa alternativa hypoteser.
(adapterat från: Ceci & Bruck (1995:295)
Barn kan bli väldigt övertygande, både för andra och sig själva. I experiment har vissa barn vidhållit vid det suggesterade minnet trots att de fått reda på att saken egentligen aldrig har hänt (s. 296).
Slutligen bör poängteras att barn kan återge minnen med stor precision under rätt omständigheter. Om barn intervjuas en gång av en opartisk och neutral intervjuare som ställer öppna frågor så går det att undvika många av de felkällor som existerar och således öka styrkan i ett barns vittnesmål (Sjögren, 1997: 280). Det är viktigt att testa flera hypoteser när man intervjuar barn, att enbart ha en möjligt förklaring gör risken stor för bekräftelsefel. Genom att testa flera hypoteser kan mycket av den problematiken undvikas (Ceci & Bruck, 1995:92).
I en rättegång finns det andra faktorer än enbart barns vittnesmål som påverkar trovärdigheten av en anklagelse. Den misstänkte förövarens kön utgör en viktigt komponent för trovärdigheten och om förövaren påstås vara man så ökar trovärdigheten av barnets vittnesmål men minskar om förövaren är en kvinna (O'donohue, Smith, & Schewe, 1998). O'Donohue fann även att mer välutbildade personer tenderar att sätta lägre tillit till barns vittnesmål än de lägre utbildade. En av anledningarna kan vara att högre utbildade har mer erfarenhet och kunskap om falska vittnemål än lägre utbildade och är därför mer skeptiska till barns vittnesmål.
I misstänka fall av sexuella övergrepp är ofta psykologer inblandade, deras roll kan vara terapeutisk eller som expertvittne. Det är viktigt att psykologer som är involverade i rättsprocesser agerar utifrån sin expertis där psykologen kan komma med rekommendationer och agera som hjälp till beslutsfattarna. Psykologen skall inte försöka fastställa vem som är skyldig eller oskyldig utan objektivt framställa sannolikhetskalkyler snarare än att säga vad som är rätt eller fel. Psykologer bör även avhålla sig från att göra moraliska omdömen (McAnulty, 1993). Det uppstår ofta en intressekonflikt i de fall där psykologer försöker att både vara terapeuter och utredare. Insamling av bevis kan stå i direkt konflikt med terapin och kan leda till skapandet av falska minnen i fall där minnen försökts framkallas med tvivelaktiga metoder (Loftus & Ketcham, 1994).
I Sverige har problem uppmärksammats kring bland annat kommunikationen mellan rätten och expertvittnen där ospecificerade uppdrag för expertvittnen har lett till missförstånd och framförande av irrelevant information. Gumpert & Lindblad (2001) ser bristen på standardiserade analysprocedurer, gemensamt ramverk och brist på kompetens som de största felområdena. Framtida förbättringar och vittnesutbildningprogram är viktiga för att säkerställa kvalitén på expertvittnens inblandning i rättsystemet. Det är även omtvistat huruvida expertvittnen skall användas överhuvudtaget inom rättsystemet och den debatten är högaktuell än idag.
