Under 1980- och 1990-talet har många olika metoder varit populära för att upptäcka sexuella övergrepp. Några av dessa inkluderar: Att mäta hymens öppning i millimeter, anal relaxation, labial fusion samt verktyg som colposcopy. Problemet var att dessa metoder är osäkra beroende av varierande omständigheter och att använda dem i osäkra fall kan leda till att felaktiga åtgärder togs, vilket kunde bidra till problem för både barnet och föräldrarna (Heger, 1996).

I undersökningar av normal genital anatomi hos barn tyder resultatet på att det inte går att skilja på barn som blivit penilt penetrerade och barn som inte har det. Anledningen är att resultaten överlappar, vilket leder till att det inte går att särskilja penil penetrering från vanlig genital anatomi. Anatomin på penetrerade barn är ofta inom normalvariationen där endast ca: 14% av fallen i vaginan och ca: 1% av fallen i analen är abnormala (Adams, Harper, Knudson, & Revillam, 1994).

Endast en minoritet av barn visar någon form av indikationer på att sexuell kontakt har skett (Heger, 1996). Metoden att till exempel mäta hymenöppningen är således oanvändbar för att upptäcka penetration och författarna menar att genitala undersökningar av hymen inte skall användas som det enda verktyget för analys av sexuella övergrepp (Myhre, Berntzen, & Bratlid, 2003). Andra problem ligger i att finna kriminalbevis i misstänka fall, i en studie fann man enbart bevis i 9% av fallen och det gällde enbart barn över 10 års ålder (Palusci, et al., 2006).

Svårigheterna att identifiera sexuell kontakt hos barn genom undersökningar är stora och endast få och relativt osäkra resultat kan fås fram. Andra potentiella felkällor är olika sjukdomar som exempelvis en hudsjukdom vid namn lichen schlerosis som kan orsaka synlika märken och blödningar som kan misstas för sexuella övergrepp (Jenny, Kirby, & Fuquay, 1989).

Undersökningar upplevs ofta av barn som negativa och känslor som orolighet, ilska och rädsla är vanligt förekommande. Berson (1993) har i sin studie funnit tre kategorier av upplevelser som i grova drag innebär: 1) Barnet känner sig lugnt under genomgången av examinationen men upplever under examinationen rädsla, orolighet eller ilska. 2) Barnet känner sig rädd innan examinationen och emotsätter sig undersökningen, får i vissa fall spännas fast för att kunna genomföra undersökningen (en metod som författaren inte rekommenderar). 3) Barnet förefaller lugnt och samarbetar under examinationen men upplever efteråt att examinationen har varit negativ. Ett exempel från kategori 3 (5½-år gammal flicka):

”I was mad at being checked. It hurt and I didn't want my butt wide open for her (the clinician) to look at. They took a picture of my butt and pee-pee and it made them happy. I want to tell them I'm mad 'cause I didn't want them to do it.” (Berson, 1993).

En annan flicka kände trauma i samma grad som under ett riktigt övergrepp:

”A girl of eight.

I felt scared about the exam when i saw the long thing with cotton on the end [refering to the culture swab] . . . 'cause it hurt. It felt like my Daddy.” (Berson, 1993).

Det förekommer även att barn vägrar genomgå undersökningen, i en studie vägrade 50 av 358 barn att genomgå examination (Myhre, et al., 2003).. Myhre föreslår en rad sätt att förbättra miljön för barnen under examinationen men påpekar att en genital undersökning kan upplevas negativt även under de bästa omständigheter. Britton (1998) är inne på samma linje och resonerar kring ett antal områden som behöver förbättras. Ett av dessa är en metod för att mäta den smärta som barn utsätts för i samband med medicinska undersökningar. Vissa förbättringar har skett (se. Gully, et al., 1999) men medicinska undersökningar utgör fortfarande en stor stressfaktor hos barn.

(STD) hos barn ses ofta som tecken på att sexuella övergrepp har skett. Gonorré är den vanligaste bland barn och finns i <3% av barn som haft sexuell kontakt med vuxna (Hammerschlag, 1998). Trots att det är det vanligaste sjukdomen så rekommenderas inte rutinmässigt sökning efter gonorré då frekvenser är relativt låg, speciellt bland barn som ej blivit penetrerade.

En annan av de mer vanligaste sjukdomarna är HPV (human papillomavirus) som kan orsaka bland annat ano-genitala vårtor och condyloma acuminata. HPV kan spridas genom sexuell kontakt men även flera icke sexuella överföringsformer finns (Hornor, 2004; Clarke, 1998). Det kan överföras från barnets egna händer till genitalia, genom kontakt med omvårdaren, genom kontakt med objekt eller ytor med HPV foamiter. Överföring kan även ske innan eller under födseln och viruset kan även ligga latent i flera år (Hornor, 2004). På senare år har studier visat att förekomsten av HPV är av samma omfattning både hos barn som blivit utsatta för övergrepp och de som inte har det. Förekomst av HPV säger därför väldigt lite om huruvida sexuella övergrepp har förekommit eller inte ”This supports the present opinion that anogenital warts are non-specific as an indicator of sexual abuse.” (Myhre, 2003:1450).

Andra former av STD är Chlamydia trachomatis och Neisseria gonorrhoeae, då de används i brottsmål för att styrka sexuella övergrepp är det viktigt att säkerheten i identifieringen är hög. Hammerschlag (2001) varnar för att metoderna som finns inte är säkra nog för att användas i brottsmålsutredningar och varnar för de negativa konsekvenser som en felaktig utvärdering kan få. Chlamydia trachomatis har även hög överföringsrisk mellan moder och barn (Hammerschlag, 1998), så försiktighet bör därför iaktas i samband med brottsutredningar. Hammerschlag poängterar även att ett annat problem i diagnostiseringen är att det förekommer att felaktiga diagnosmetoder används i syfte att spara in kostnader i undersökningen. Även syfilis förekommer men ganska sällan i västerländska barn där prevalensen ligger mellan 0-1.8% hos barn som haft sexuell kontakt med vuxna. Undersökning av varje barn undviks ofta då det sällan ger resultat och då barnet kan utsättas för trauma under undersökningen.

Andra STD är Bacterial vaginosis, Trichomanas vaginalis och Herpes simplex virus. Det finns väldigt lite kunskap kring dessa i samband med sexuella övergrepp och de har därför ett mycket begränsat rättsmedicinskt värde. HIV är ovanligt bland barn och även om kunskapen är begränsad så finns uppskattningar på att < 0.5% av barnen har fått HIV i samband med sexuella övergrepp (Hammerschlag, 1998). Avslutningsvis så förefaller det lämpligt med ett varningens ord kring användandet av STD i brottsmål:

”Although we are concerned about missing possible sexual abuse, it is important to remember that a false positive test for a sexually transmitted disease can lead to erroneous reports of sexual abuse and possibly unjustified prosecution and incarceration.” (Hammerschlag, 2001:154).