Hur många barn har haft sexuella kontakter med vuxna? Svaret man får beror på hur man går tillväga för att samla in informationen. Om man enbart ser till inrapporterade sexualbrott så kommer man få en felaktig bild då många fall aldrig kommer till polisens kännedom, därför så försöker man använda urval bland den vanliga befolkningen. Problemet med vilt skilda tillvägagångsätt blir tydligt när man ser till skillnaderna i resultat mellan de olika metoderna.
Baserat på en genomgång av 23 studier så varierade nivåerna för flickor 7-62% och 4-30% för pojkar (Goldman & Padayachi, 2000). För att finna den verkliga omfattningen kan man se till nordiska studier med urval som har hög generaliserbarhet. Larsson & Svedin (2001) har undersökt svenska ungdomars sexuella erfarenheter i barndomen och fann att innan 13-års åldern hade 6,3% haft sexuella kontakter med en minst fem år äldre person. Av dessa så hade 53% uppfattat händelsen som ett sexuellt övergrepp under perioden som det skedde. En finsk studie av Sariola (1996) undersökte andelen som varit i ett incestuöst förhållande och fann att 0.5% av barnen hade varit i ett sådant med biologisk fader eller styvfader och 0.2% med biologisk fader.
För en internationell jämförelse så finns en ny studie av John Briere (2003) från USA som visar nivåer på 32,3% för flickor och 14,2% för pojkar. Studien definierade barn som personer under 18 år och använde många avskärmningsfrågor vilket kan förklara den höga nivån. En meta-analys av 59 studier har gett liknande nivåer med ett medel på 27% för kvinnor och 14% för män (Rind et al, 1998).
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är mycket svårt att få en tydlig siffra på antalet barn som haft sexuella kontakter med vuxna, men för personer under 15 år är antalet ofrivilliga kontakter relativt få. Problemen med tidigare prevalensstudier beskrivs av Kutchinsky (1992) där problem som dålig sensitivitet och specificitet tas upp. En dålig sensitivitet innebär att man inte fångar in alla riktiga brott och en otillräcklig specificitet innebär att man inte sorterar bort relativt harmlösa incidenter eller incidenter som inte är brott överhuvudtaget. Kutchinsky menar att den verkliga prevalensen för verkliga fall av sexuella övergrepp ligger runt 1-2%. Eftersom det inte råder någon enighet bland professionella och då risken för missbruk av statistik är stor kring dessa frågor, bör man vara försiktig med tvärsäkra uttalanden kring hur stor prevalensen faktiskt är. Det beror helt enkelt på vilken typ av studier man använder sig av och ofta vilken typ av politisk fråga som drivs.
Incidens kan beskrivas som antalet anmälda brott under en viss period. Incidensen är i regel mycket mindre än prevalensen eftersom alla olagliga sexuella kontakter inte kommer till polisens kännedom.
Sedan 1995 har det skett en ökning i antalet anmälda sexualbrott, ökningen beror främst på en ökad rapportering av påstådda brott. Den senaste tidens stora ökning av våldtäkt mot barn beror på att lagen har omdefinierat begreppet våldtäkt som numera även inkluderar sexuella kontakter där inget våld eller tvång har varit involverat.
Falska anmälningar: Incidensen innehåller ett stort mörkertal av brott som kommer aldrig kommer till polisens kännedom men den innehåller även falska anmälningar vilket leder till att statistiken påverkas åt andra hållet. För att bedöma mängden falska anmälningar måste man se till alla anmälningar som är inte bara medvetet falska utan även omedvetet falska. Det finns många fall där det funnits en tro att övergrepp skett trots att så inte varit fallet. Även dessa anmälningar är falska och bör betraktas som sådana.
Mängden falska anmälningar är svårt att uppskatta, i en omfattande undersökning så varierar siffrorna mellan 8-23% för barn över 6 års ålder (Ceci & Bruck, 1995:31). I vårdnadstvister så är mängden falska anmälningar betydligt högre. Enligt Ceci ligger siffran konsistent på: 33-35%, en siffra som bedöms vara en underskattning av antalet falska anmälningar. Av samtliga anmälningar så bedöms endast 13-50% av alla fall vara grundade (Ceci & Bruck, 1995:32-33; Sjögren, 1997:51). Ogrundade anklagelser är inte alltid falska men saknar tillräckligt med bevis för att betraktas som trovärdiga. Det är dock omtvistat huruvida man skall kalla felaktiga anmälningar för falska eller inte, vissa menar att enbart anmälningar som är medvetet felaktiga bör räknas som falska och beroende på vilken ståndpunkt man intar så kommer statistiken att skilja sig stort.
Det finns många skäl till varför personer anmäls trots att de inte har begått något brott, det råder många missuppfattningar kring symptom på sexuella övergrepp som kan få människor att fatta misstankar trots att det är oskäligt. Det finns även många fall där en överdriven hysteri har lett till att oskyldiga anmälts.
Sett till antalet anmälningar så har det skett en stor ökning de senaste 30 åren. Beror skillnaden en på en faktisk ökning i antalet brott eller på andra faktorer? Genom analys av både nya och äldre studier så har inga belägg funnits för att det faktiska antalet sexbrott har ökat (Goldman & Padayashi, 2000). Ökningen i anmälningar beror på en ökad medvetenhet kring sexbrott och en större villighet att söka hjälp och att anmäla. Ökad anmälningsplikt tros även vara en bidragande orsak och i jämförelse mellan prevalensen hos gamla och unga personer så har inga dramatiska skillnader påträffats (Ceci & Bruck, 1993:25). Bristen på studier från längre tillbaka i historien gör att det är mycket svårt att bedöma skillnader ur ett längre tidperspektiv.
