Det finns idag ingen som vet hur många människor i befolkningen som är pedofiler, men det finns indikationer på att det kan röra sig om mellan 1-5%1 av befolkningen (Briere & Runtz, 1989; Seto, 2004). Sexuell attraktion till barn är ett fenomen som finns även hos många som inte är pedofiler och anses vara ett vanligt inslag i heterosexualiteten. En undersökning bland vanliga män visade att 25% blev mer upphetsade av stimuli som involverade förpubertala barn än de blev av den som involverade könsmogna kvinnor. Resultaten bör ej tolkas som att alla dessa personer är pedofiler utan författarna menar att pedofilisk upphetsning är en funktion av generell heterosexuell upphetsning och att det inte nödvändigtvis korresponderar med ett sexuellt beteende (Hall, 1995).

Det finns en generell uppfattning att kvinnor utgör en mycket liten del av alla sexualförbrytare och av straffade sexualförbrytare utgör antalet kvinnor ca 1-4% i nationella undersökningar från USA och Storbritannien (Denov, 2003). I en litteraturgenomgång fann Denov stora skillnader på hur stor mängd kvinnor som rapporterades som förövare och fann att studier visade allt mellan 1 till 78%. Skillnaden beror främst på vilket metod som använts för att samla informationen, fallstudier visar ofta på siffror under 10% medan självrapportering ofta visar på siffror över 40%. Fromuth m.fl (1997) har gjort två studier kring prevalensen av sexuella kontakter med barn bland kvinnliga studenter. Bland studenterna så uppgav 4% att de gjort handlingar som klassas som sexuella övergrepp och totalt 5% uppgav attraktion till barn. Resultaten bör tolkas med försiktighet, definitionerna var vida och okänsliga samt att det finns en risk för underrapportering i socialt oönskade beteenden. Storleksordningen är snarlik den som män rapporterat (Fromuth, 1991), vilket ger en stor skillnad mellan incidens (antalet anmälda brott) och prevalens (antalet begångna brott). Skillnaden kan förklaras av det rådande samhällsklimatet som har svårare att se kvinnor som förövare, något som kan ha stora effekter på antalet anmälda brott.

Kvinnliga sexualförbrytare förefaller att ha en annorlunda typologi (klassificering av typiska egenskaper för objekt i ett visst material) än män, ett flertal studier har försökt att etablera tydliga mönster. En relativt nyligen utförd studie av Vandiver (2004) fann 6 olika typologier där den mest dominanta var ”heterosexual nurturer”. En typ som exemplifieras genom en heterosexuell relation mellan en kvinna och ung pojke (ofta runt tolv år gammal) där den huvudsakliga motivationen är kärlek och lust efter närhet. Det finns en tendens att inte se på sexuella kontakter mellan kvinnor och pojkar som sexuella övergrepp och de tenderar att vara mindre problematiska än de mellan män och flickor.

Går det att särskilja mellan pedofiler och heterosexuella om man bortser från den sexuella läggningen? Det finns många försök att finna en speciell karakteristik för pedofiler men större delen av forskningen har undersökt sexualbrottslingar vilka ej kan anses som representativa för pedofiler ute i samhället. Det finns många problem med att använda urval från dömda sexualförbrytare då majoriteten inte har en pedofil läggning och de tenderar även att utgöra en grupp som generellt sett har fler problem än människor i allmänhet.

De ej representativa urvalen har lett till att pedofiler ofta beskrivs enligt följande karakteristik: Passiva, beroende, osäkra, isolerade; obekväma i personliga relationer, nervösa och deprimerade; låg intelligens; psykosexuellt omogna, ”på ett barns nivå”, samt känner aversion mot den vuxna kvinnokroppen. Okami & Goldberg (1992) gjorde en litteraturgenomgång kring studier på sexualförbrytare och fann följande generella mönster bland dem:

1. Som barn har en stor del upplevt störningar i relationen till modern och/eller i moderidentifieringen.

2. Använder generellt sett inte våld eller tänder på aggressiv stimuli.

3. Vissa tenderar att vara blyga och ensamma men inte på en kliniskt signifikant nivå och endast i jämförelse med normalpopulationen, inte jämfört med andra förbrytare.

4. Inga generella tecken på diagnostiserade mentala problem existerar.

(Punkterna är baserade på: Okami & Goldberg, 1992:321.)

Det finns väldigt få studier som har urval som är någorlunda representativa för vanliga pedofiler ute i samhället, som inte sökt vård eller hamnat i klammeri med lagen, men de få studier som finns visar att pedofili inte förefaller avvika från normen utan är välanpassade i de flesta fall (Bernard, 1985; Wilson & Cox, 1983). Det går inte att skilja mellan en pedofil, homosexuell eller heterosexuell enbart genom att se till deras psykologiska hälsa. Dr Fred Berlin vid Johns Hopkins Sjukhus konstaterar att pedofiler har samma känsloregister som de som attraheras av vuxna:

”Individuals whose sexual orientation is directed toward children manifest the same range of personality, temperamental, and character traits as individuals whose sexual orientation is directed towards adults.” (Berlin, 2000).

Både bland heterosexuella och pedofiler så är det endast en liten minoritet som begår sexualbrott, de allra flesta lever laglydiga liv oavsett vilken läggning de har. När ett sexualbrott genomförs mot en vuxen kvinna så är det vanligast att förövaren är en heterosexuell man och av samma skäl så är det vanligt att man antar att en pedofil är förövaren i fall då ett barn har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. I fallet med den heterosexuella mannen så är det ett rimligt antagande att göra då den faktiska majoriteten av brotten begås av just heterosexuella män, men i fallet med sexualbrott mot barn så är det statistiskt felaktigt att anta att personen är en pedofil då majoriteten av alla övergrepp mot barn inte är begångna av pedofiler utan av heterosexuella män. En sammanställning av över 5800 sexualförbrytare som begått brott gentemot barn så visade endast en minoritet, stark sexuell attraktion till barn (Seto, 2004). Detta kan tillsynes trotsa normal logik men skälet bakom är att de flesta som begår sexualbrott mot barn är s.k. situationsförövare där barnet får agera som substitut för en könsmogen kvinna och där förövarens huvudsakliga attraktion är till kvinnor. Tidigare forskning har visat att attraktion till barn kan vara en del i heterosexuell attraktion och att män som har lätt att bli upphetsade av kvinnor ofta även visar attraktion till förpubertala barn (Hall, 1995). Detta kan förklara varför vissa heterosexuella tyr sig sexuellt till barn i stunder av kris eller i brist på en vuxen sexuell partner.

Samma situation råder vid incestbrott där förövarna generellt sett ej är pedofiler, även om sannolikheten för att en förövare är pedofil ökar om vissa faktorer är uppfyllda. Dessa faktorer är främst att barnet är en pojke, om det rör sig om fler än ett barn, och ju yngre barnet är. Resultaten kan ses i ljuset av forskningen kring mäns attraktion till barn där attraktion till förpubertala flickor är en förhållandevis normal komponent i heterosexualiteten. Det innebär att om barnet är en pojke så rör det sig utanför vanlig heterosexualitet. Ju yngre barnet är desto längre ligger det ifrån den normala heterosexuella preferensen. Samt att flera barn minskar sannolikheten för att det rör sig om en situationsförövare som använder barn som substitut.

När det gäller fall av incest mellan en man och flicka, och fall där det inte rör sig om fler än ett barn är sannolikheten mycket stor att det rör sig om en person med heterosexuell läggning (Freund, Watson, & Dickey, 1992; Greenberg et al, 2005; Seto, Lalumiere, &, Blanchard. 2000; Seto, Lalumiere, & Kuban, 1999).

Bland sexualförbrytare som använt dödligt våld har en stor majoritet (82,4%) en preferens för sexuell sadism. Andelen som även har en pedofil dragning i kombination med sexuell sadism är 52,9%, vilket kan jämföras med kontrollgruppens 0%. Kontrollgruppen bestod av sexualförbrytare som ej använd dödligt våld. Sexualförbrytare som använder dödligt våld har ofta väldigt många olika störningar och över 70% hade tre eller fler DSM-diagnoser. Samma siffra för kontrollgruppen var 11,4% (Firestone, et al, 1998). Sexualförbrytare som använder dödligt våld utgör en mycket liten minoritet och det finns få indikationer på att pedofil attraktion ligger bakom våldsbeteendet utan sexuell sadism i kombination med många DSM-störningar verkar utgöra den vanligaste grunden för att våld skall vara inblandat. För sexualbrott med dödligt våld utgör barn cirka 8% av offren och om man ser till förekomsten av pedofili bland brottslingarna (drygt 30-50%) så utgör pedofiler således mindre än 4% vilket stämmer ganska väl överens med tidigare prevalensstudier på pedofiler. Det finns inga exakta siffror och det är svårt att bedöma precisionen i en sådan generalisering men det finns idag inga indikationer på att pedofiler skulle vara överrepresenterade när det gäller sexualbrott mot barn som involverar dödligt våld

Tänder homosexuella på barn i större utsträckning än heterosexuella? Antalet brottsmål som involverar män och pojkar är överrepresenterat då dessa motsvarar ca 1/3 av samtliga fall som involverar barn. Detta skall ses i ljuset av att det finns ca 1-3% homosexuella i samhället. Att många pojkar är involverade i sexuella kontakter med män innebär dock inte att det nödvändigtvis beror på att homosexuella är pedofiler i större utsträckning än heterosexuella, det kan finnas andra faktorer som förklarar skillnaden. När grupperna har jämförts så har det visat sig att homosexuella inte känner större attraktion till barn än heterosexuella gör (Freund et al, 1989), skälet till att fler sexuella kontakter med pojkar är överrepresenterade verkar således ha andra förklaringar.