Tar ett barn psykologisk skada av att ha sex med en vuxen? Svaret kan ses som självklart men under frågeställningen döljer sig en mycket komplex verklighet där ingen idag kan ge ett säkert svar på frågan. Frågan är om det finns ett kausalt samband, ett orsakssamband där en vuxens sexuella kontakt med ett barn leder till en form av mätbar skada. För att fastställa ett orsakssamband måste man först eliminera andra faktorer som kan spela in. Om man till exempel undersöker ett barn som mår psykiskt dåligt och har haft en sexuell kontakt med en vuxen så måste man även undersöka andra möjligheter till varför barnet mår psykiskt dåligt. Om barnet även har blivit misshandlat under större delen av sin uppväxt, hur vet man då vad som orsakat barnets psykologiska problem?
För att lösa problemet har man försökt ta i beaktning övriga faktorer och exkludera dem för att komma åt sexuella kontakter i sig själv. Det har visat sig vara mycket svårt då flera faktorer är så tätt förknippade med sexuella kontakter att det med dagens metodik inte helt går att skilja dem åt (Briere, 1992).
Ett annat problem är att många barn inte uppvisar någon skada alls. Beror detta på att instrumenten för att upptäcka skada är för dåliga, eller på att vissa barn är mer resistenta än andra eller kanske rent av att det inte finns något kausalt samband överhuvudtaget? Det finns idag inga säkra svar på dessa frågor och det har lett till stora konflikter inom forskningen som kulminerade då en stor metaanalys av tidigare forskning släpptes i den prestigefyllda Psychological Bulletin. Där fann man indikationer på att negativa effekter av CSA (Child Sexual Abuse) varken var speciellt genomgripande eller intensiva och att grundläggande föreställningar hos allmänheten om sexuella övergrepp saknade stöd i forskningen (Rind, Tromovitch, & Bauserman, 1998).
Det finns studier som har delat upp upplevelsen i tre stycken kategorier: positivt, neutralt och negativt. Andelarna varierar i storlek beroende på vilken typ av metod och urval som studien använt sig av. Rind m.fl. undersökte bland annat 15 studier som rapporterat hur kvinnor och män upplevt sexuella kontakter med vuxna när de var barn. De fann att kvinnor upplevde det som positivt eller neutralt i 29% av fallen medan män upplevde det som positivt eller neutralt i 72% av fallen (Rind, Tromovitch, & Bauserman, 1998).
Ett sätt att undersöka effekterna av sexuella kontakter mellan barn och vuxna är att se till olika symptom som kan ha en koppling till dessa. Även om många symptom är förknippade med sexuella övergrepp så finns det inget symptom som förekommer hos alla barn som haft sex med vuxna, och inga symptom kan säkert kopplas till sexuella kontakter mellan barn och vuxna. Svårigheten att finna kausala samband beror till stor del på att i princip all forskning studerar korrelation vilket innebär att det är mycket svårt att dra slutsatser om kausala samband.
Sedan 1970-talet har en stor mängd forskning gjorts och det flesta studier kan inte enskilt säga speciellt mycket om effekter men den samlade forskning ger en mer övergripande syn där vissa generella mönster kan ses. Det finns två vanliga metoder för att undersöka stora volymer med vetenskapliga studier, den första är en att göra en vanlig litteraturgenomång. Litteraturen i en sådan väljs ofta ut systematiskt enligt uppsatta kriterier, sedan analyserar forskaren materialet och drar slutsatser utifrån det han läst. Problemet med denna metod är att analysen som forskaren gör är subjektiv och forskarens egna föreställningar kan enkelt influera resultaten. Den andra metoden är en metaanalys vilket är en statistisk metod för att kombinera många enskilda studier. Genom att omvandla de statistiska måtten i studierna till en och samma standardiserad enhet så kan man således kombinera styrkan och få ett resultat med större statistisk kraft. Fördelen med metoden är att den lämnar mindre åt forskarens egen subjektivitet utan förlitar sig på statistiska metoder.
En av de mest citerade litteraturgenomgångarna genomfördes av Kendall-Tackett, Williams & Finkelhor (1993) i ett försök att samla och analysera den rådande kunskapen kring effekterna av sexuella övergrepp. Man fann i jämförelse med andra barn i klinisk miljö att barnen som hade erfarenheter av sexuella övergrepp ofta mindre symptomatiska med undantag av sexualiserat beteende och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).
Sexualiserat beteende är ett symptom som till stor del är kulturellt betingat, det är ett oönskat beteende i dagens samhälle men inte nödvändigtvis problematiskt i sig självt. PTSD-resultaten bör tolkas med stor försiktighet då de var tagna ifrån studier av barn i fall av så kallade rituella övergrepp. Det saknas dock övertygande bevis för att dessa fall skulle ha varit sanna (Lanning, 1991) och problemen som barnen uppvisar bör istället attributeras till de oetiskt utförda förhörsmetoder som barnen utsattes för. Ungefär en tredjedel av barnen uppvisade inga symptom alls, den något låga andelen beror på att kliniska studier fanns med i genomgången vilka tenderar att innehålla en överrepresenterad mängd allvarliga fall. Sammanfattningsvis fanns det många olika symptom bland barnen men inga av dessa kan med säkerhet knytas till sexuella kontakter i sig själv utan kan bero på andra omständigheter.
Informerat samtycke är ursprungligen en medicinsk term som används inom sjukvården där en patient skall vara medveten om risker och konsekvenser av de ingrepp som skall utföras. Informerat samtycke i medicinsk form existerar sällan inom vuxna sexuella relationer utan sådana sker vanligtvis under så kallat simpelt samtycke. Det finns idag inga kunskapskrav på vuxna människor för den mängd information de måste ha tillgodosett sig för att lagligt kunna inleda en sexuell relation. Det räcker enbart med att uppnå den ålder som föreskrivs i lagen (15 år i Sverige). Bland minderåriga kan dessa relationer ske om ålderskillnaden är relativt liten. Barn får idag inte ha sexuella relationer med vuxna och anledningen hänvisas ofta till att barn inte kan förstå konsekvenserna av den sexuella relationen (informerat samtycke).
Då informerat samtycke varken är ett krav eller tillämpas för vuxna sexuella relationer blir simpelt samtycke den intressanta variabeln att studera även kring sexuella kontakter mellan barn och vuxna. Simpelt samtycke kan definieras som villighet, eller självupplevt samtycke, det enda kravet som skall uppfyllas är alltså att barnet själv haft en egen vilja att ha sex med den vuxne. Begreppet bör främst ses ut ett vetenskapligt perspektiv där målet är att skapa så stor förutsägbarhet som möjligt, med andra ord så vill man utifrån en teoretisk modell kunna förutspå praktiska konsekvenser.
Huruvida det går att tillämpa inom lagens ramar är något som ligger inom ramen för politiken där vetenskapen enbart bör fungera som ett underlag för besluten. Kvalitativa studier har visat att barn kan samtycka till sex med vuxna och uppleva den sexuella relationen som positiv (Sandfort, 1986), vilket kan ses som en grundförutsättning för att kunna använda simpelt samtycke som teoretisk modell. Då urvalet i kvalitativa studier av det här slaget är begränsat och inga långtidseffekter studerats så måste man studera stora kvantitativa studier av långtidseffekter som utgår ifrån variabeln simpelt samtycke. En stor brittisk studie av 2474 män fann att simpelt samtycke visade sig ha en stor effekt på de långsiktiga psykologiska effekterna (Coxell, 1999). Barn som samtyckt till sex uppvisade mycket färre problem än de som haft sex mot sin vilja. Samtyckande barn skilde sig inte signifikant från kontrollgruppen med barn som inte haft sex alls (Rind, 2000).
Samtyckande barn har börjat formas till en tydlig grupp i USA på grund av den höga åldergränsen och de hårda lagarna där många samtyckande barn och ungdomar som frivilligt ingår i sexuella relationer med vuxna, kommer i kontakt med rättsväsendet. Denna kallas ofta complient victims eller statutory victims och utgör en grupp som ofta inte själva uppfattar sig som offer (Wolak, Finkelhor, & Mitchell, 2004).
Simpelt samtycke har visat sig ha en större kraft att förutsäga effekter av sexuella kontakter än modellen att barn inte kan samtycka alls. Det råder dock delade meningar kring huruvida det skall användas inom forskningen eller ej, vilket kan ses som en strid mellan ett rent forsknings-perspektiv och politiska åsikter. Problemet kan enkelt åskådliggöras genom att man tillämpar konceptet på studier av vuxna människor.
Anta att man grupperar våldtäkter och samtyckande relationer tillsammans och sedan drar ett snitt på skadan som sex mellan vuxna orsakar. Sannolikt så skulle man få fram ett samband där sex mellan vuxna och skada är svagt eller medelstarkt. Problemet är då att en kvinna som blivit brutalt våldtagen får sin skada underskattad och en kvinna som ägnat sig åt frivillig älskog får sin skada överdriven. Samma fenomen är standard inom forskningen kring sexuella övergrepp på barn där en brutalt våldtagen fyraåring räknas in i samma grupp som en 14-åring som haft sex med sin 19-åriga älskare. Resultatet blir en otydlig bild av både fyraåringen och 14-åringens verklighet.
Incest är sett som något av det värsta som ett barn kan råka ut för och de grövsta incestfallen används ofta för att demonstrera hur skadligt sex med barn kan vara. I verkligheten är det långt mer komplext och bilden av det skrämda barnet passar inte in på alla av de som haft incestuösa kontakter i barndomen.
En nyligen utförd klinisk studie undersökte skillnaderna mellan incestförhållanden och extrafamiljära, och fann inga skillnader i trauma (Bal, m.fl., 2004). Även om den stora majoriteten av incestfallen upplevs som negativa så existerar det positiva fall även inom incest (Rind, 2001) och många uppvisar inget trauma (Bal, m.fl., 2004).
